Ja nu har Marcus Birro skrivit så jag blir tårögd igen...
Denna texten fick mig nästan att bli riktigt sugen på att skaffa barn, för visst lever julen upp lite extra med småttingar att fira den med.
Mina underbara syskonbarn har förgyllt våra jular sen de kom, de är så härligt att se glädjen och förväntan i deras ögon, den smittar av sig.
Jag har tidigare snuddat vid ämnet "barn eller inte?", jag verkar ju inte ha ngn biologiskklocka och känner inte att "jag måste ha barn" . När det kommer till den frågan har folk ofta väldigt starka åsikter, det är väl fortfarande så att det inte riktigt är okej som kvinna att inte vilja ha barn.
Jag tycker ungar är underbara och jag älskar mina syskonsöner oändligt, men jag vet inte om jag själv vill ha några.
Jag vet att 99,999 % av de som skaffar barn aldrig ångrar sig och jag säger inte att barn gör människor olyckliga, tvärtom!
Däremot är det så att de flesta mammor jag känner lever ett stressigt liv, de har mycket ångest som är förknippat med själva familje- & mammarollen och det skrämmer mig!
Jag är så nöjd med min tillvaro nu och mitt liv ihop med min fäsman, min släkt & mina katter, jag vet inte om jag är beredd att offra den trivsel. Kanske kommer det en dag då jag ändrar mitt sätt att tänka, då jag inte har lika stort behov av mitt privata utrymme, men just nu trivs jag som jag är, en blivande fru med två små pälsbollar!
Vad har ni för åsikt ? Får man inte vilja skaffa barn ?
Zandra
2 december 2009 11:05
Jag läste en artikel en gång, kanske var det du som länkat till den?
Om en kvinna som med sin man bestämt att de inte ville ha några barn. detta gjorde tydligen andra människor väldigt upprörda.
Själv har jag alltid sagt att jag inte vill ha barn. Men det har börjat ändra sig, kanske bara det senaste året. Men jag har kommit på att jag nog vill ha barn ändå. Kanske är det min biologiska klocka som redan börjar ringa. annars brukar det börja vid 26 år att man får en stark längtan efter barn.
Fast det är klart det börjar tidigare för vissa. Jag har gamla klasskamrater som både har ett och flera barn och ääälskar mammarollen. För ett par år sedan träffade jag en ung nybliven mamma som sa att det kändes som att "det var det här jag var född till att göra". Hon älskade att vara mamma.
Själv är jag rädd för att bli en sån där superstressad supermorsa som måste fixa allt och ha det perfekt och planerat. Jag måste lära mig släppa mitt kontrollbehov innan jag kan skaffa barn.
Sen vill man ju så klart veta mer om sin framtid, och kanske ha ett hus och så där. Jag vill inte att mina barn ska växa upp i stan.
Ojoj, långt inlägg det här ^^
http://isdrommar.bloggplatsen.se
Maddo
2 december 2009 12:04
Klart man ska skaffa barn om man vill. Jag tror de tillför enormt mycket glädje men jag tror också att vi lever i ett stressat samhälle där vi inte tillåter oss att ta tillvara på den glädjen och det medför att vi får ångest. Ond cirkel!
Haha, vad är det med alla människor och kaffe? :P Jag dricker inte kaffe och har inte kaffe hemma. :P Te kanske! eller baka pepparkakor.. :P hihi. Kramar
http://dreammaddo.bloggplatsen.se
Margita
2 december 2009 14:14
Jag längtade efter barn när jag närmade mig 25-årsåldern men fick vänta tills jag blev 28 innan jag fick mitt första barn. Då blev jag fullständigt överrumplad av ansvaret och gick in i en lätt psykos. Det pratas för lite om att man faktiskt också kan må dåligt av att bli mamma. Nu gick det ju över men mitt första år som mamma var kaos för mig. Synd att man inte fångades upp då, det var först flera år senare jag förstod vad jag drabbats av och fick bearbeta det då. Nu vill jag verkligen inte skrämma er barnlösa, men jag tycker ibland det är lite för mycket gullgull över det där med att bli mamma och ha bebis. Jag tycker man ska se det för vad det är. Något naturligt. Ibland kan man må pyton ibland mår man bra. Det är så olika. Men jag måste också låta er få veta att för mig har det största i livet varit att få barn, även om det stundtals inneburit prövningar men det är ju det som är livet. Sen har jag all respekt för att man väljer att inte föda barn. Det är verkligen ett modigt beslut tycker jag. En av mina allra bästa vänner valde bort egna barn. Istället har hon "adopterat" sina vänners barn och är en mycket uppskattad vän av alla dessa barn. Hon har ett stort hjärta!
Så följ er inre röst, det blir bäst tror jag!
http://www.meab52.wordpress.com
kurrelina
9 december 2009 11:33
En svår fråga du ställer. Världen idag är väl inte speciellt inbjudande för ett barn, men skaffar man barn får man göra så gott man kan för att det ska bli lyckligt....det viktigaste för ett barn är i alla fall att man älskar och bryr sig.
Jag fick mina killar samtidigt men har tyvärr förlorat en av dom, hade jag vetat vad jag vet idag skulle jag skaffat fler barn, jag tycker att ett barn behöver syskon.
Varje gång jag ser min son tänker jag...oh, vad jag älskar denna unge, tänk att han är en del av mig och min släkt. Jag älskar verkligen barn i alla former och färger.
En vacker dag känner du säkert att du vill ha ut mer och då kommer nog den lille.
Läste det här inlägget efter den här länken:http://denstarkastestjarnan.blogg.se/
sen via Marcus Blogg...
Jag hade ett inlägg om Viktor i min blogg tidigare.
ha det gott
kramis
http://kurrelina.bloggagratis.se