Direktlänk till inlägg 29 juni 2011
Nu blir det mycket kattsnack här, men ni får stå ut lite till
Jag berättade ju för er om veterinärbesöken och hur illa jag tog vid mig.
När vi åkte därifrån utan Athena satt jag tyst och grät där bak i bilen och det skämdes jag lite för, jag skämdes för att jag inte "borde" reagera så starkt.
Men varför egentligen? Varför är det inte helt okej att känna så stark för ett "husdjur"? Varför anser vissa att speciellt en katt inte är värd de känslorna ?
Jag umgås med mina katter varje dag.
De hälsar mig välkommen hem, de väcker mig på morgonen, de tigger godis & uppmärksamhet, de är kelna & tacksamma, det händer att de hoppar upp i sängen och tröstar mig om jag är ledsen och de behöver mig.
Visst händer de att de kräks hårbollar, får fnatt och rusar runt i huset, välter ned saker osv., men de är ändå mer än bara husdjur, de är familjemedlemar!
Familjemedlemar som jag (om vi nu ska vara ärliga och det har jag hört att man ska) träffar oftare än närmaste familjen!
Egentligen är det inte så konstigt att jag och så många andra kattägare älskar sina katter så oerhört mycket.
Kelna, knasiga, självständiga och alldeles alldeles underbara !
Sms:a FRISK50 eller FRISK100 till 729 80 så skänker du 50 eller 100 kr.