Ni som följt mig och vissa som känner mig vet att detta året har varit tufft för mig.

Jag har inte mått bra alls, kännt mig lättstressad och helt slutkörd.

Jag har gått till psykolog, mycket för att bli en bättre mamma... eller iaf bli mindre stressad. Många dagar har jag inte haft något tålamod alls med Emil och det har ofta slutit med att jag skrikit, gråtit och ibland tom skadat mig själv för att få utlopp för stressen.

Det har kännts otroligt pinsamt, för det har kännts som om jag inte klarade av något som alla andra verkar tycka vara det bästa i världen, att vara mamma. Jag har ju faktiskt inte gått igenom något traumatiskt som gjort att jag hamnat här heller.

... .... eller ja...

Jag HAR ju gått igenom en del senaste åren med familjemedlemar på sjukhus, dödsfall, missfall, katter, jobb m.m och kanske är en del av problemet att jag inte tar det jobbiga när det kommer utan skjuter upp det och sticker huvudet i sanden.

Hursom.....

Jag har nu jobbat i två veckor och känner (konstigt nog) att det ändå är lättare att vara mamma nu än när jag var arbetslös! Jag tror inte man alltid tänker på vad det kan göra för en människa att hamna utanför systemet ... att inte ha dagliga kontakten med studie- eller arbetskamrater. Att inte hittat någon mammagrupp eller liknande att umgås med regelbundet.

Trots att jag är tröttare har jag en ny energi. Visst kan jag fortfarande vara trött, bli irriterad osv, men det är på ett helt annat plan.

Tror flera mammor, speciellt de som faktiskt är arbetslös eller varit mammalediga väldigt länge utan ett bra kontaktnät, eventuellt känner igen sig i detta.

Det är bara inte något man pratat om.

Goa unge, jag värderar vår tid tillsammans mycket mer nu !

 

|| henrik olsson || mannen som kan prata om hundar

13 juni 2015 16:47

Vi reagerar alla olika på livets prövningar, men det är starkt av dig att våga ta tag i saker och ting och aktivt arbeta för en positiv förändring!

http://www.henrikolsson.eu

 

natalia

13 juni 2015 17:34

Du är en toppen mamma!

http://nouw.com/nataliatrojan

 

Veiken

14 juni 2015 16:54

Det är en negativ stress att vara arbetslös. Det är en form av nedåtgående spiral, så jag förstår mycket väl att du mår bättre nu när du har jobb! Han är så fin din lille kille! :) Kram

http://www.veiken.se

 

Margita

14 juni 2015 21:17

Åh kära vän! <3 Jag känner så med dig och jag tycker du är fantastisk MODIG som vågar skriva ner det här och dela med dig!! För vet du, jag tror det är mer vanligt än vad vi vet för det är som sagt så att vi inte gärna vill prata om det. Vilket jag tycker är förtvivlat synd. Det ÄR inte lätt att vara förälder, det är ett tungt jobb. Klart att man älskar den där lille parveln men orsaken till att man känner som du är nog många orsaker. En kan säkert vara stressen över att inte ha något jobb vilket du nu ju har.
När jag läste ditt inlägg fick jag tårar. Dels för att jag känner med dig och dels för att jag känner igen mig så förtvivlat väl. Jag skrek också, jag slog också mig själv. Vilken skam och skuld man kan känna efteråt! Men nånstans måste ju känslorna ta vägen! Vi tillhör kanske den där sortens människor där känslor kan bli väldigt starka och jag tror du är som jag att du vill vara bra (bäst?) på det mesta här i livet? Synd du inte bor närmare så skulle jag gärna vilja träffa dig, bjuda på gofika och stötta dig lite. Det skulle jag orka nu när jag inte lever i det längre själv (utan till och med saknar det...)

Men åh vad roligt att du tycker att jag gör fint på balkongen! Har fått fler positiva responser. Finare ska det bli...hehe
Skönt att höra att det är nån som älskar att flyga. Jag känner mer skräckblandad förtjusning och det är kanske inte flygskräck egentligen?!
KRAM KRAM KRAM <3

http://sengas.bloggplatsen.se

 

Sara

15 juni 2015 08:43

Tusen tack och jag tycker oxå att den gröna klänningen är jättefin.

Jag förstår precis hur du menar,ibland behöver man vara någon mer än bara mamma för att kunna vara en bra mamma. För en del är det inte så men för mig är det så.

Kramar och hoppas du får en underbar jobbvecka och en trevlig midsommar

http://ensarasblogg.wordpress.com

 

Denise

15 juni 2015 21:13

Jag kan känna igen mig i det du beskriver efter att ha varit sjukskriven en längre tid och kommit "utanför" samhället. trots att jag inte hade något barn att ta ut det på så reagerade jag exakt lika som du. Stressad, lättirriterad, arg osv..

http://flingans.nu

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är något speciellt med de där första.... Första tårtbiten Första steget Första resan ..... Första karusellen !!                    Det kommer inte bli det sista .... speciellt det lilla parisehjulet Emil älskade ...

Jag har gått upp något kilo och det är nog för att mitt hjärta blivit så tungt så tungt. Jag tror mammahjärtan ofta väger tyngre än andras..... (och vissa pappan-hjärtna med så klart). Det är en massa spännande på gång i våra liv nu och mycket av d...

Semester.... ahhhh ljuvliga semester.... typ! Okej jag får faktiskt vara liiite bitter att hösten började samtidigt som min semester och för att det faktiskt är lite svårt att slappna av när man förbereder för flytt. Dessutom så fick vi ställa in...

Jag läste just en fantastiskt sorglig krönika av Staffan Landin (läs den gärna här). Den handlar om flyktingfrågan och framförallt om det orimliga hat den frågan väcker och troll .... jävla troll. Jag har ingen sympati för de människor som via r...

.. SER JAG UT NÄR JAG FÖRSÖKER GÖRA SIT-UPs.....