Fjärilar i magen, lite tveksamma och väldigt nervösa.

Båda fast beslutna om att detta var nästa steg att ta
och vi hoppades så innerligt att allt skulle gå bra, att detta skulle bli hem.

Ett ställe där man satte upp tavlor & foton på väggarna.

För fem år sedan idag skrev vi på papperna...

Det kommer nog inte bli vårt enda hus,
men alltid vara vårt första...

Detta inlägget har jag funderat på länge om jag skulle skriva,

men jag väljer att berätta för att det är något man inte pratar så mycket om.

Det är först när du är med om det själv som människor runt omkring dig berättar sina historier.

Det hjälpte mig, jag hoppas min historia hjälper någon annan.

I maj 2012 kom det där lilla extra sträcket på stickan, det kändes overkligt men oj vad glad jag blev.

Först har man lite svårt att förstå att det verkligen är sant, men när dagar blev till veckor insåg man att det var på riktigt, något litet växte i mig och vi skulle bli föräldrar.

I början fick mina föräldrar och närmaste vänner veta, men ju närmare man kom den "säkra" v.12 ju fler fick veta det på jobbet osv. Det är svårt att hålla sådan glädje inom sig för länge.

V.12 kom och gick, jag hade börjat kolla på barnkläder & mammakläder och vi hade tagit bilder på magen sedan v.8

I vecka 13 fick jag plötsligt väldigt ont i ryggen en dag och min mage blev väldigt hård och svullnade. Några kommenterade på jobbet att nu såg jag verkligen gravid ut...

Kvällen kom och smärtan ville inte ge sig, den ökade snarare i styrka och jag började få små blödningar. Jag var förstås fruktansvärt rädd och orolig och pratade med vårduppplysning som sa att allt detta kunde vara normalt, men när jag fick en större blödning åkte jag och maken iväg till akuten.

Väl på sjukhuset fick jag undersökas och det konstaterades att jag fått missfall.

Fostret hade dött några veckor tidigare, men det tog väl ett litet tag innan min kropp reagerade på att jag inte längre var gravid. Var femte graviditet slutar faktiskt i missfall, men de flesta sker innan v.8

Självklart var det förkrossande att gå igenom detta, att förlora en bit av en framtid, ett litet liv, men man tar sig igenom det. Det hjälper att ha fantastiska vänner, familjen och framförallt min underbare make som jag gick igenom detta med, det var ju inte bara jag utan vi som förlorat.

-Det jag dock jag säga om mina erfarenheter är att det inte hjälper att oroa sig, det är inget du kan styra över. Det är inget du gör eller har gjort som orsakar missfallet, det är bara sådant som händer ibland då en graviditet faktiskt är en otroligt komplicerad process.

-Ge dig också tid att faktiskt sörja, det är ett litet liv, en framtid som försvinner och man får vara ledsen trots att man får höra att missfall är vanligt. Ingen kan heller mäta sorg, ingen kan jämför din sorg med någon annans.

-Folk kommer också komma med klumpiga kommentarer, försök stänga dem ute då de flesta ändå menar väl. Hörde så många gånger  "Nu vet du iaf att du kan bli gravid",  det är inget som hjälper då meningen med att bli gravid är att kunna få barn.

-Jag sörjde, men kanske inte så som jag borde, jag bet nog ihop lite mycket och sköt sorgen framför mig som jag är så otroligt br apå att göra. Det är inget som fungerar, den hinner ikapp förr eller senare. I mitt fall kan den fortfarande komma i små omgångar, det är helt okej.

Idag står jag här med en ny babybula.

Jag har självklart varit orolig, speciellt i början av min graviditet och jag har inte riktigt samma galna glädjerus som jag hade första gången, men jag är lycklig.

Vi växer och pyret verkar må bra!

Det har varit ett tufft 1½ år om jag ska vara ärlig, men jag ser fram emot framtiden!

Har ni några frågor är det bara att fråga på, jag lyssnar och jag svarar.

Ville som sagt skriva detta inlägg för att synlig göra något vi inte pratar så mycket om.

Många kramar !!

Det är fyra år sedan jag skrev detta inlägget...

Galet vad tiden går !!

I fyra år har vi bottt i vårt lilla hus !!

Jag tänkte samla några av mina favoritinlägg här nedan.

Oftast inlägg där jag berättat om något väldigt personligt

eller där jag haft väldigt starka åsikter.

En del av inläggen har en del meningsbyggnadsfel m.m.,

men jag hoppas ni har överseende med det.

Kan också tala om att ett speciellt inlägg till er mina bloggvänner 

kommer här i bloggen på julafton...

Personligt:

Ser jag inte dom ser dom inte mig

Att sätta dit en "player"

När det vackra gick i tusen vassa bitar

(Personligare än så här blir det nog inte...)

En riktig TV-Såpa

Viktiga inlägg om kropp, hälsa & feminism

Inget hindrar dig från att bli lycklig

Ett råd till alla unga tjejer med kroppskomplex

Det är aldrig tillräckligt

Lycka - bitterhet- livet

Siffror gör dig inte vacker

Förklaring av feminism

Ett julminne från förr, ifrån mitt älskade Öland !

Snön knarrar lätt under gummistövlarna när jag går mot stallet. Jag går försiktigt så att jag inte ska halka och spilla ut vattnet jag har i de tunga spannarna.  

När jag öppnar den tunga porten möts jag av ett mjukt gnäggande, det luktar hö och det luktar häst, en av de bästa dofterna i världen!

Jag kollar till det lilla grötfatet vi har ställt ut till gårdstomten, skeden saknas och visst har någon ätit av gröten! Jag vet nog egentligen att det är någon av katterna som varit framme, men ändå är det en liten del som hoppas och tror att tomten varit framme.

Vår stora nordsvensk buffar mjuk på mig när jag kommer in i hennes box med nytt vatten och jag dröjer kvar en stund.

Snart ska jag in till värmen, till min älskade familj. Vi ska äta en god frukost tillsammans och jag ska få öppna dagens första paket. Vi ska sedan stuva in oss i bilen med alla paket & sängkläder för att köra den långa vägen till mormor & morfar, jag och min syster kommer räkna granar på vägen dit för att se vem som får flest.

Det är julafton idag och trots att jag ser fram emot all god mat, alla presenter och all härlig tid med familj och släkt så är denna stunden den bästa på dagen. Stunden då jag står lutad mot en stor varm hästkropp, virar in mina frusna fngrar i manen och lyssnar på deras långsamma tuggande.

God jul kära vänner !

Teckna rätt villaförsäkring idag om du inte redan har gjort det! Compricer jämför alltid bland de bästa försäkringarna som finns där ute. Ta hand om dig, din villa och försäkring!

Fjorton år gammal var jag när jag steg in i klassrummet på "Brunnsan" första gången.

Jag hade för korta jeans, tröjan instoppad och dessutom stod min mamma utanför och väntade medans läraren presenterade mig för klass 8a. Jag hade med andra ord i princip inte ett enda rätt och jag kunde lika gärna haft en skylt där det stod "Bonnatös/hackkyckling" i pannan. I stället för en snygg kille (som de trodde det skulle vara) så kom töntiga jag, gissa om tjejerna i klassen var besvikna.

Trots det så lyckades jag skaffa mig vänner i den där klassen, det var i den klassen mina fina tjejjor gick.

Det var underbara K, den coola synttjejen!

Hon var den första jag verkligen började umgås med . Vi hängde hemma i hennes rum oh lyssnade på Depeche Mode, pratade killar, musik och annat som var så fruktans viktigt i den åldern.

Det var passionerade F, tjejen som festade med syndikalister & anarkister.

Hon var tjejen som var häftig på riktigt, som var duktig i skolan, spelade bas och sprang på festivaler i sitt blå&röda hår!

Det var störtsköna M, konstnärssjälen som kunde allt om musik och var nog den påhittigaste och busigaste av oss. Vet inte hur många hyss hon både utsatte oss för och hjälpe oss med.

Det var roliga D, tjejen som festade mest & alltid råkade ut för de knasigaste äventyren och som kunde få oss att ligga dubbelvikta av skratt. Hon hade bäst koll på mode, stil och även på det lokala skvallret!

Idag, si så där 16 år senare, så umgås vi fortfarande.

Vi dricker fortfarande te, spelar spel, tittar på 80tals filmer & pratar om allt mellan himmel och jord.

Vi träffas så ofta vi kan fast vi bor lite utspritt (fröken F har ju tillochmed fått jobb i USA).

Det har varit en ynnast att få växa upp med dessa tjejer som inte bara är fantastiska vänner utan även fantastiska människor. Alla har lite olika personligheter och intressen, men alla är lika underbara.

Nu har dessutom finaste D fått lille W , första junior medlemen i vår *TD-crew.

* Tea Drinking Crew

Ett minne, men inte mitt. En historia , men inte min.

Men jag vill skriva ett par rader om hur vacker och hur stark kärlek kan vara.

De träffades på västkusten, de var unga och vackra, men hon hade en dotter. Hon var ung, ogift och mamma, vilket var lite utav en skandal på den tiden. De blev dock kära, de gifte sig, de skaffade fler barn.

Som i alla äktenskap fanns det bättre stunder och sämre, det fanns bra tider och dåliga, men de gick igenom de tillsammans. Det fanns säkert gånger de inte var så lyckliga, varken tillsammans eller som personer, men de kämpade och tog sig igenom det.

Sedan blev hon sjuk...

Demensen tog henne tidigt, den förändrade henne och obarmhärtigt lät den familjen se på medans den tog bit för bit. Han försökte hålla henne kvar, han försökte ta hand om henne, men tillslut gick det inte. Från att ha spenderat så många år tillsammans med gemensamma rutiner, med sin trygga rytm , så fick hon flytta in på ett hem.

Tillslut fanns det inte många bitar kvar av henne, men han försökte länge leva på de få stunder hon tittade fram . Han försökte även träffa andra som kunde fylla tomrummet hon lämnade efter sig.

Min mormor trodde inte på gud, för henne var döden slutstationen och något okänt, något skrämmande kanske?

Det fanns så många gånger på hemmet döden stod vid hennes sida, men hon klamrade sig envist kvar, hennes huvud var kanske svagt, men hjärtat starkt. Kanske gav morfar henne lite av sitt eget hjärtas styrka för tillslut orkade inte det längre.

Min morfar gick bort vid Valborg, min mormor var vid det här laget helt borta och reagerade inte på tilltal osv. , men när mina mostrar berättade för henne att morfar hade gått bort så reagerade hon, hon blev upprörd.

Den tionde juni, sex veckor efter att morfar gått bort, så somnade mormor in. Det var som hon hade väntat, som om hon ville att han skulle gå först in i det okända, för att kanske skulle stå och vänta på henne på andra sidan...

Jag älskar mina morföräldrar och saknar dem, men jag hoppas de har det bra där de är

och ser vilken inspiration deras kärlek har varit.

Det var länge sedan jag skrev något i minnes kategorin och med tanke på gårdagens inlägg kom jag och tänka på stormarna vi upplevde på Öland när jag var liten...

Vi sitter och tittar på TV när vi hör den första svaga mullrandet...

Som på ett kommando ställer vi oss alla upp och mamma och pappa börjar gå runt i huset för att dra ut sladdar. Ganska snart börjar det regna kraftigt och de första blixtarna kommer, denna gång blir det ett ordentligt oväder.

Vår familjehemsplacering som bor i brygghuset på vår gård kommer in till oss och vi samlas alla i vardagsrummet där nere. Medans mamma går och tänder upp vedspisen (eftersom strömmen gått som vanligt) så sitter vi andra och räknar... 1001, 1002,  ett tusen... *BOM*

Helt plötsligt hörs det kraftiga knallar och pappa kollar ut genom fönstrena för att se om det slagit ned i närheten. Själv sitter jag inkurad under ett stort täcke brevid min syster och en av våra "placeringar". Vi sitter alldeles tysta och fascineras över naturens makt. Helt plötsligt ser vi ett blått sken på ovanvåningen, det slår ut från våra kontaktuttag och pappa tittar försiktig upp på övervåningen för att se till att heltäckningsmattan inte har tagit eld.

Ovädret börjar avlägsna sig och mamma har precis blivit klar med mackor och varm choklad.

Fortfaraned hör vi mullrandet, fortfarande sitter jag inlindad och trygg bland människor jag älskar medans jag smuttar på min varma choklad och tuggar på en ostmacka.

Jag gillar åskan !

Jag har aldrig upplevt sådana oväder som jag upplevde på Öland, de var fantastiska uppvisningar av naturenskrafter, skämmande och fascinerande på samma gång. Men det är främst ovädren då jag satt i soffan jag minst bäst.

Älskade Öland!