..det är frågan!

Jag känner mig egentligen inte så deprimerad, jag har inte en massa ångest och jag avskyr inte världen eller tycker den är meningslös...

Det är bara det att jag tappat intresse och ork, jag gjorde en efterlysning för ett tag sedan och de har inte återfunnits.

Jag orkar inte ta tag i träningen ordentligt, jag hittar liksom inte viljan eller inspirationen. Jag VET hur mycket positivt det kommer ge mig, men orken finns inte och trots att jag vet, så känns det lite meningslöst.

Jag har inte orkat kontakta de vänner jag egentligen borde höra av mig till för jag orkar inte...

Varje dag jag ska laga mat.... så orkar jag inte... jag gör det , men jag orkar inte.

Min sambo är likadan, jag tror att en anledning är att vi faktiskt inte trivs på våra jobb.

Vår energi går åt på jobben, att orka sig igenom dagen och i mitt fall att orka göra det med ett leende på läpparna och en glad telefonröst.

I hans fall bara att orka ... han har det verkligen inte lätt min älskling....

Jag vet inte riktigt vad man gör i en sådan här situation... om man bara rider ut det och hoppas att ork och energi kommer tillbaka så småningom, att denna lilla bubbla jag befinner mig i ska spricka.

Skriver itne detta för att samla massa sympatipoäng, inte egentligen för att gnälla av mig heller... det är bara det att jag tror de är fler än jag därute som upplever precis samma sak...

 

Maddo

29 oktober 2009 10:10

Det låter som om du har en svacka! Hoppas gnistan kommer tillbaka. Jag hade också en sån svacka ett tag. Avbrottet är ett tecken på det. Försök skriva en lista på sånt som gör dig glad, kanske hjälper?


På tal om diskussionen så tycker jag också det är intressant att diskutera mest allt och inget! :D Kickan säger att på henens jobb frågar män i regel män men kvinnor frågar kvinnor. Det är rätt intressant för i de flesta fall brukar män fråga kvinnor ju? eller har jag fel? :P Det är intressant men tyvärr finns det nog inget rätt eller fel. :P Det är olika. hehe. Kramar

http://blogg.dreammaddo.se

 

Zandra

29 oktober 2009 14:59

Jag och min sambo upplever EXAKT samma sak. Och samma där, jobbet stjäl alla energi. Jag är glad att jag kunde komma iväg ett tag nu. Jag tänkte ju åka tillbaka och jobba lite när jag kommer hem, men jag känner mer och mer att jag inte klarar att gå tillbaka dit. Ska försöka söka lite kurser så jag kan plugga i vår. Bara göra något annat.
Plugg kanske skulle vara något även för dig?
Eller så skiter vi i allt och startar vårt katthem! :D Jag vill ändå flytta ifrån Sthlm. Det har jag också kommit fram till här. Denna resan är nog bra för mig. Och jag vet att sambon också vill ifrån stan.

http://isdrommar.bloggplatsen.se

 

Sussi

29 oktober 2009 19:13

Det där känner jag igen du!! Precis likadant :-)
Det kanske hör till årstiden?

http://allt-om-inget.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är något speciellt med de där första.... Första tårtbiten Första steget Första resan ..... Första karusellen !!                    Det kommer inte bli det sista .... speciellt det lilla parisehjulet Emil älskade ...

Jag har gått upp något kilo och det är nog för att mitt hjärta blivit så tungt så tungt. Jag tror mammahjärtan ofta väger tyngre än andras..... (och vissa pappan-hjärtna med så klart). Det är en massa spännande på gång i våra liv nu och mycket av d...

Semester.... ahhhh ljuvliga semester.... typ! Okej jag får faktiskt vara liiite bitter att hösten började samtidigt som min semester och för att det faktiskt är lite svårt att slappna av när man förbereder för flytt. Dessutom så fick vi ställa in...

Jag läste just en fantastiskt sorglig krönika av Staffan Landin (läs den gärna här). Den handlar om flyktingfrågan och framförallt om det orimliga hat den frågan väcker och troll .... jävla troll. Jag har ingen sympati för de människor som via r...

.. SER JAG UT NÄR JAG FÖRSÖKER GÖRA SIT-UPs.....