Jag var inne på AB och läste en artikel skriven av ingen mindre än Dogge Doggelito, jag tyckte verkligen det var en bra artikel, läs här!

Visst fanns det vissa små saker jag inte riktigt höll med om eller tyckte skulle skrivits annorlunda, men andemeningen i artikeln var så otroligt bra,

ge våra ungomar mer utrymme!

För visst har de stora drömmar, stora förhoppningar.... iaf de flesta...

I alla fall de som inte redan blivit nedtryckta, de som har fått höra att de är dumma eller aldrig kommer kunna bli något,

de vi/samhället borde fångat upp!

Vi måste lära oss att se ungdomarna, ge dem mer utrymme, lyssna på dem.

Visst låter det enkelt, men ärligt talt tror jag att det är så pass lätt i de flesta fall. Om vi inte gör det kommer de antingen bli frustrerade och använda sin energi på ngt destruktivt eller tappa tron på sig själva.

Dett är verkligen något jag känner starkt för och försökt jobba med när jag haft chansen, som t.ex i rädda barnens Ellen projekt!

Provocerande titel ?

Min älskade mormor har i flera år varit inlagd på hem, hon är dement och senaste åren inte haft någon kontakt med yttervärlden.

Min mormor gick egentligen bort för länge sedan....

Jag har inte besökt henne på flera år, jag tror jag träffade henne sist 2003.

Det är nog många som tycker detta är konstigt kanske t.o.m elakt

Anledningen till att jag inte träffat henne är delvis för att min mamma bett mig att låta bli, detta just för att jag ska få bevara de fina minnen jag har av mormor.

Sist jag träffade henne så var hon svår att nå, men vi hade iaf en fin stund tillsammans och den vill jag behålla, det är så jag vill minnas henne.

Jag har jobbade med dementa på ett ålderdomshem en sommar när bara var 16 år och nej, det är absolut inte så jag vill minnas min älskade mormor.

Så det är ett högst själviskt val, men också ett val baserat på respekten jag har för min mamma och även min mormor.

Min vackra,fina mormor, hon hade hatat detta!

Hon hatade det hon höll på att bli när hon fortfarande var vid någorlunda medvetande, det var en av de värsta perioderna vår släkt & familj haft och väldigt smärtsamt speciellt för min mor.

Det gör ont att se någon man älskar tyna bort och det gör ont att man inte kan förhindra det eller hjälpa till.

Anledningen till att jag skriver detta är för att jag idag fick veta att min mormor är döende, eller iaf hennes kropp.

Det är nästan exakt en månad sedan min morfar tog sitt sista andetag och efter flera år kämpande & perioder av sjukdomar verkar min mormor nu följa efter.

Det är t.o.m så att samma natt morfar gick bort blev mormor akut dålig,

ingen hade sagt något till henne om att morfar gått bort...

Och nu verkar det som om hennes kropp äntligen är redo att ge upp.

Det finns något som är större än vi, det finns osynliga band mellan människor vi inte kan se eller ta på, jag är övertygad om detta,

nu mer än någonsin.

Det finns så många tecken på detta band mellan min mormor & morfar,

som om min mormor sagt:

"nej du, jag tror inte på Gud och jag går inte ensam ut i mörker, jag väntar"

Döden har aldrig skrämt mig, smärta, lidande och ensamhet kan göra det ,

men inte döden. Jag tror vi kommer till något bättre, jag tror på kärlek i evighet och att den är lika gränslös som universum!

Kanske ses vi i Nangijala ?

Nu blir Missvivi lite folisofisk och poetisk igen och väldigt personlig...

Det är minnena som ger mig inspiration...

Jo, jag är sårad, jag känner mig övergiven

och jag vet inte hur jag ska berätta det för dig.

Det käns som om jag är orättvis.

Jag är bara rädd att förlora dig.

Jag har mist så många,

det har varit pga missförstånd eller avundsjuka.

Jag har ofta gett för mycket utan att kräva tillräckligt tillbaka.

Du är en av de första som verkligen lyssnar

du ger lika mycket som du får

ibland undrar jag om jag någonsin upplevt det förrut.

Jag vet att ditt liv tar tid, att det tar mycket kraft

vet att du inte behöver mig som förrut

det är därför jag är rädd.

Rädd att jag ska kastas bort

eller bara placeras på hyllan för att tas fram vid behov.

Rädd att balansen av att ge & ta är rubbad.

Jag hoppas att jag har fel

Jag hoppas att du tycker jag är mer värdefull än vad jag själv tycker.

En dag som denna, grå, trist & tryckande

får man försöka drömma sig bort ett slag...

Jag undrar om jag föddes här, som om mitt liv började som en saga.

Att jag är en bortbyting som egentligen borde växt upp i de djupa skogarna med trollen, det kanske är här jag hör hemma....

Solens försök att ta sig igenom de täta grenarna är knapphändigt

ändå är det tillräckligt för att belysa skogens skönhet.

De små vita blommorna som sträcker på nackarna och sedan bugar ödmjukt för solens gåva, som små stjärnor lyser de i den mörka mossan.

Mossan ja, skogens gröna matta & bädd.

Den är sval & mjuk mot huden,

visst finns det vassa barr & annat smått som känns, 

men det är bara en del av naturen som vill göra sig påmind.

I skuggorna gömmer sig hela skogens mystik, det vackra och det okända.

Stänger jag ögonen talar ljuden & dofterna om skogens rikedom.

I tystheten hör jag allt.

Fåglarna som tacksamt sjunger lovsång , insekternas mjuka surrande,

vinden som letar sig fram mellan grenarna,

det är skogens andetag.

Kommer ni ihåg när man var liten,

när man gick i skolan och man alltid jämförde sig & sitt

med klasskompisarna och skolgården kunde eka av:

"min pappa är starkare än din pappa"

"min syster är smartare..."

"min mamma är bäst..."

Men vet ni ...jag tycker faktiskt fortfarande att min pappa är starkast, min syster smartast & min mamma ÄR bäst

Så i sann morsdagsanda, till dig mamma:

Min mamma har alltid funnits där för mig,

trots att hon jobbat heltid & mer därtill.

  Hon har varit min klippa!

Hon har funnits där för att förhindra mobbing,

för att skjutsa hem mig från tonårsfesterna,

för att torka mina tårar när mitt hjärta blivit krossat

och för att få mig må bra när jag behöver det som mest. 

Min mamma är en person som vågar satsa helhjärtat,

som är otroligt intelligent utan att bete sig överlägset.

Hon har ett stort hjärta och ger så mycket av sig själv

att det knappt blir ngt kvar till henne själv.

Jag beundrar henne så otroligt mycket för att hon är

modig, klok, tålmodig, generös och ambitiös.

Framför allt är hon min stora inspiratonskälla!

Jag älskar dig mamma!

Jag har ingen bild på min mamma

så det får bli det fotot där jag är som mest lik henne.  

Det var ett tag sedan jag skrev om ett minne....

Jag har skrivit ngt likande, men blev lite inspirerad av Nemis stripp och Zandras kommentar.

Det finns många "fula ankungar" därute som kommer bli så otroligt vackra svanar och jag hoppas de snabbt inser att elaka kommentarer säger mer om den som ger kommentaren än den som får den!

Själv känner jag att jag lärt mig ngt av att gå från ankunge till svan, det har gett mig många positiva egenskaper och jag väljer som vuxen att fokusera på dem, dessutom har jag fått vad få ankungar fått... jag har fått en ursäkt!

Det började i lågstadiet, det började med en lärarinna som tydligt visade sitt ogillande och att det var okej att hacka på "den fula ankungen".

Hon/den som inte riktigt var som alla andra, som inte var uppväxt på samma ställe, hade för stort ordförråd och var bortskämd med uppmärksamhet.

I mellanstadiet blev hon mullig, det togs till vara på av de som bestämt sig för att ge henne öknamn, att få henne att må lika dålig som de själva eller av de som bara hängde på...

I högstadiet kom promblemhyn & nu trodde hon på vad de sa,

att hon var de tre F:en :  Finnig, fet & ful !

Det var i högstadiet som hon bytte skola,

ja hon bytte t.o.m kust från öst till väst.

Däremot satt öknamnen kvar, det dåliga självförtroendet &

den skeva spegelbilden.

Men efter ett år på västkusten började hon bli utbjuden, hon hade sin första pojkvän, hon fick helt plötsligt uppmärksamhet & t.o.m komplimanger.

Det tog långtid för den fula ankungen att inse att hon förvandlats till svan, ibland har hon fortfarande svårt att förstå det.

Det krävdes att hon slutade lyssna på andra, speciellt de som inte ville henne väl och att hon slutade bry sig om vad andra tyckte om henne.

Den fula ankungen!

Jag skrev ett inlägg igår om ensamvargar och samhällets syn på dem, läs här.

Pratade lite med fina Nina om detta och hon fick mig se en annan synvinkel

(jag älskar att få/hitta nya synvinklar).   

Först får man ju klargöra vad ensamhet innebär, att det är stor skillnad mellan ensamhet man själv väljer och ensamhet som du råkar ut för!

Det är kanske det inte riktigt accepterat att välja bort det sociala, att välja vara ensam, men samtidigt är nog männsikan mer ensam än någonsin....

Vi har oändligt många sociala forum idag, telefoner, datorer, fritidsaktiviteter, kurser  m.m och vi träffar väldigt mycket människor. Du kan träffa folk fysiskt på stan, på krogen, på arbetet och även via nätet på forum, bloggar osv.

Men att alla dessa mötesplatser finns innebär inte alltid att du inte kommer känna dig ensam, ibland känner man sig som mest ensam när man är omgiven av männsikor!

Jag tycker att de nära relationerna som vi har idag (släkt, föräldrar, vänner) och som jag anser att man är ganska beroende av,  är inte lika nära som för ett par år sedan. Framförallt inte närheten & tryggheten med familjen!

Familjer idag är mer utspridda (skilsmässor) och har mindre tid för sina barnen idag och man känner sig otroligt ensam när ingen lyssnar och ingen verkar förstå.

Det känns även som om vi går åt ett håll där människor blir allt mer egoistiska.

Detta behöver inte vara något dåligt om man hittar balansen, om man kan följa sin egen röst och ändå lyssna på andras, att man kan kompromissa.

Men det är det som verkar vara så svårt idag, att gå balansgång!

En ensam tulpan bland mycket växlighet!

Jag har tänkt på en sak...

Att det inte är socialt acceptabelt att vilja vara ensam, i dagens samhälle med så otroligt många olika sociala nätverk, så känns det som att det inte är riktigt okej att välja bort det sociala livet.

Då menar jag inte de stora valet, jag pratar inte om att flytta ut till en isolerad stuga i skogen utan om de vardagliga valen man gör som "ensamvarg" som folk verkar höjja på ögonbrynet åt...

Några exempel:

-Stanna hemma själv en lördagkväll, detta speciellt om du är singel.

-Att tacka nej till en fika fast du inte har ngt annat planerat.

-Inte festa eller inte ha/gå på tillställning en storhelg.

- Inte svara i telefon utan skälig anledning ("vilja vara ifred" - ej godkänd)

Tyvärr tror jag ofta "vännerna" kritiserar ensamvargens val för att de tar det personligt, de förstår inte att valet att inte gå på festen eller inte fika

inte handlar om dem utan om ensamvargen själv!

Hans/hennes behov framför deras och de som förstår och kritiserar genom att kalla det för egoism tycker jag ska ta sig en titt i spegeln innan de kastar ur sig kritik!

Jag har underbara vänner som förstår varför jag tackar nej till saker ibland, som inte tar det personligt (det hoppas jag iaf) och står ut med de perioder jag har då jag väljer att vara mindre social.

Jag har tur att de finns kvar där när jag kryper från ur min lilla varglya!