Min älskade mor ringde idag , undrade om jag hört ngt om jobbintervjun. Hon berättade också att de ringt från mormors vårdhem...

Mormor har kräksjukan, inte så fallit i vanliga fall men för min skröpliga dementa mormor innebär detta förmodligen slutet.

Mormor försvann iof för länge sedan, min mormor började bli dement redan för ca 20 år sedan, hon vad bara strax över 60 år när det började, hon hamnade på vårdhem för 5-6 år sedan.

Jag tror min mormors själv lämnade oss för några år sedan, jag hoppas iaf att det bara är skalet kvar, hon hade hatat att veta detta, hon hade hellre tagit livet av sig än att bli sådan här... en grönsak, ett tomt skal.

Jag vet att det finns så många som varit i samma situation, demens är ganska vanligt idag och det är en fruktansvärd sjukdom där vi förlorar de vi älskar utan att kunna få sörja ordentligt. Detta är vad som hänt våran familj, våran släkt och ni kanske tycker jag är hemskt men jag ber till gud att han ska ta hem min lilla mormor, att hon äntligen ska få ro och att min älskade mamma och alla andra i vår familj ska få tillstånd att sörja den som lämnade oss för flera år sedan...

Det är ganska fantastiskt ändå... för ca 20 år sedan fanns inte internet på det sätt det finns idag. Ska man räkna på det sättet så kanske nätkommunikation i form av chatt osv kom först 10-15 år sedan ungefär.

Nu mera mailar vi, chattar, msn, icq, bloggar, umgås på nätforum m.m De t finns en hel uppsjö av platser att "umgås" på nätet.

Själv tycker jag detta är underbart, jag älskar att få chansen att föra diskussioner i alla åldrar, alla nationaliteter osv. Nu tycker jag självklart inte att detta sätt att umgås ska ersätta vårt fysiska sociala liv, det finns inget som kan ersätta en middag & spelkväll med goda vänner. Eller fika där man får skvallra av sig eller beklaga sig inför sin vän med vida gester :)

Jag tycker dock att man kan skaffa sig goda vänner via nätet, speciellt när man kan följa deras liv i bloggarna. Det blir på ett annat plan men denna vänskap är också betydelsefull. Jag blir alltid så glad av att läsa mina "bloggvänners" bloggar eller när de lämnar kommentarer i min.

*****TUSEN TACK, NI BETYDER MYCKET FÖR MIG *****

Kärlek då ...kan man verkligen träffa kärleken via nätet?

Jag tror inte man kan bli kär via nätet om jag ska vara ärlig, jag tror man möjligt vis kan bli kär i bilden man har fått av människan men inte själva människan. För äkta kärlek krävs nog att man träffas fysiskt, för mig innebär ändå äkta kärlek en hel del fysik ;)

Däremot att träffa ngn via nätet som sedan kan leda till kärlek, det är jag ett levande bevis på :9

Inte många som vet det men min underbara sambo och jag träffades via (oki ..lite pinsamt att erkänna *svider*) *viska* Lunarstorm.....

Vi vet inte vem som sökte upp vem först men vi bodde i samma stad och hade slängt meninglösheter fram och tillbaka i nästan ett halvår när vi insåg hur  befänmgt det var att vi INTE träffades och tog en fika istället. Både rörande överrens om att en DEJT det fick det INTE bli ...

Så första gången vi träffades möttes vi i stan, gick och hyrde film, gick sedan hem till mig och lagade pannkakor....på den vägen var det ....

Idag står vi här 3½år senare och jag tackar min lyckliga stjärna att ödet puffade denna perfekta man i min riktning

*KÄRLEK*

...mina ögon är röda och huden blek, jag har små snea röda ränder här och var på min kropp (katternas markeringar) men framför allt känner jag mig rätt suddig och overklig....

Suddig, jag är trött och det käns som om jag inte riktigt hänger ihop som om någon målat utanför strecken :)

Overklig i alla högsta grad... har en massa saker som stämmer in på mig:

Kattägare

Sambo

Badälskande

Bilkörande

Långhårig

Lat

Busig

artbetande

Bloggande

Husägande.... Husägande... DET  gör min dag lite diffus....

Bra dag ...men diffus dag ...som om jag ser på mig och mitt liv i en bilderbok där figurenas färger inte riktigt håller sig innanför strecken....

Lite mer om lycka ... har fastnat lite på det ämnet idag känns det som :)

Som jag sa i mitt tidigare inlägg tror jag att lyckan finns i alla de små vardagliga sakerna, även om vi alla fastnar i tanken "måste ha den där blusen, tv , resan". Jag tror att vi faktiskt KAN köpa lycka....men kortvarig sådan eftersom vi då har definierat lyckan i form av en blus , en ny bil osv.

De männsikor jag verkligen tycker synd om är de som råkat glida in i bitterheten, de har svårt att hitta lyckan någonstans. De bygger upp planer och drömmar där de tror sig kunna bli lyckliga och ENDAST där. Jag dömmer inte dessa männsikor eftersom jag tror att jag lätt kan hamna där själv en dag.

Jag tror de flesta av oss glider in och ut ur både lycka och bitterhet.

Något jag däremot avskyr är  bitterheten i kombination av avundsjuka, den där kombinationen som gör att de anser att ingen annan förtjänar vara lycklig och att ingen annan vet hur det är att vara så olycklig som dem. 

De är bara barnslig, egocentrikt och väldigt farligt att stanna i den kombinationen för då tror jag att man inte bara missar sin egen lycka utan förstör andras.

Sista djupa tankarna för idag är att vi själva är ansvariga för vår lycka...

Det finns ingen och inget som kan hindra dig från att var lycklig.

Jag förstår hur svårt det måste vara att ta sig ur ett helvete, en depression, missbruk, misshandel, ett självdestruktivt förhållande till en annan eller sig själv, men vet ni .... ingen kan dra er upp !!

Ni måste själva vilja komma upp, de enda vi vid sidan om kan göra är att finnas där och stötta. Det finns så många som vill hjälpa en vän med självmordstankar, en vän med missbruk osv., men ni gör nog allt ni kan!

Ni kan förmodligen inte göra mer .... Det är varje vuxen människans eget ansvar att skapa sitt liv! Du kan ha en förbaskad otur, men i slutändan är det ändå ditt synsätt på livet som gör att du väljer att gräva ned dig eller kämpa!

Förstår att det säkert finns de som tycker att jag inte har en aning om vad jag pratar om och att jag inte vet hur det är att lida elller ha otur hela livet... säger som jag sagt förrut

Jag har varit med om mer än vissa och mindre än andra!

Nu ska jag försöka blogga om lättsamma saker igen....ibland blir huvudet fullt och jag måste få "skrika" lite :)

I morse låg jag minsann och drog mig, jag var så trött, trotts att jag var igång igår med träningen och dessutom uppe med tuppen hade jag svårt att somna igår. *suck*

Vaknade en del också när jag väl hade somnat då Angelique anser att man inte ska sova en hel natt, mamma ringde och väckte mig vid halv tio tiden.

Jag vet att många tycker att deras mamma är världens bästa mamma men min mamma ÄR bäst! Hon är en av mina absolut bästa vänner och det är så mysigt att prata med henne. Min mor och jag pratar väldigt mycket när vi väl pratar, det kan vara om livets orättvisor i världen, om pedagogik och barnsutveckling, i stortsett har vi snart diskuterat varenda samhällsfråga som finns tror jag :)

Idag pratade vi lite om Lyckan, hur lätt man tappar bort den och att det finns folk som aldrig verkar finna den. Detta beror egentligen inte på att lyckan är svår att hitta eller dold på ngt sätt, den finns överallt, vissa personer har bara svårare att se den än andra.

Jag har själv haft perioder då jag varit deprimerad och frågt mig själv om jag ngnsin varit riktigt lycklig, men jag är lycklig! För att citerar (Dr. Phil av alla människor) : För att kunna hitta lycka måste du först definiera vad ÄR lycka? Tror ni att lycka är att ständig skratta och vara glada ?

Min mor är så klok, vi kom överrens om att lyckan är att frosta av frysen (få känna sig duktig) att prata med sina barn, att se en vacker blomma, att se sina husdjur sovandes sött.... lycka finns i de små sakerna! Vi är bara lite dåliga på att se dem ibland och kopplar gärna ihop den med materiella saker som nytt hus, ny bil, ny tv osv.

Dagen uppgift: Hitta något ni tycker om och gör det eller gör något extra för någon ni tycker om!

Planen för dagen är att jag ska söka jobb och sedan storhandla, ev. träna med en kompis ikväll. Har lite ont i knäna (av alla konstiga ställen...) efter simmningen igår men det ska nog gå ändå.

Får håla tummarna för att de tinger ifrån K-rauta idag också, de är intervjuer för de som tagit sig vidare i morgon.

Trillade in på en blogg och började filosofera som jag gör ibland.

Jag är själv uppväxt med behandlinghem i bakgrunden ...eller kanske förgrunden...eller ja ... nått ...

Min mor drev ett mellan jag var 7 år till 15år ungerfär.

De har format mig på flera sätt, sätt jag vetat om, sätt jag varit tvungen att med hjälp ta reda på och sätt jag säkert inte ens anar...

För mig är droger djävulen själv i gestalt av små små piller eller pulver. Jag har aldrig valt att lösa min ångest, mina problem på det sättet, sedan har jag inte haft så stora problem beroende på hur man ser det. Mer än andra mindre än många, men det var mina problem och jag valde inte den "lösningen".

Det som är det hemska med droger är att hur mycket vi än försöker skrika till världens hur fel det är smyger de sig in... De smygs ned i drinkar och förstör liv, de finns öppet på vissa fester och hel plötsligt blir DE normen istället för den normen hela världen försöker skrika ut.

De är något förbjudet och bara på grund av det lockar de tills sig vissa nyfikna.

Även om jag inte har några vänner som tar droger är jag nog ändå en av de som avskyr dem mest för att jag har sett vad de kan göra, hur förledande de är

- hur kan en så litet piller vara farligt ?

Trots detta hade jag en period i mitt liv då jag "va tillsammans" med en kille som rökte marijuana / Hasch va var tom i samma rum som han och hans kompis när de rökte på, även om jag inte prövade själv så påverkar röken.

Det är så lätt att ursäkta ett beteende...

- Bara denna gången

- Vem är jag att dömma

- Jag gör ju inget!

Jag önskar idag inget mer än att jag skulle ställt mig upp och gått därifrån, denna kille gjorde mig illa på så många vis, saker jag först kunnat berätta för vänner långt senare. Han var inte den som gjort mig mest illa men framförallt gjorde jag mig själv illa genom att vara tillsammans med honom och svika så många av mina ideal. Jag stod aldrig upp för mig själv och det jag trodde på inför honom, på så sätt blev det fruktansvärt självdestruktivt att umgås med denna killen. Jag vet att det finns så många därute som har varit eller är i denna situation. Jag önskar att ni alla står på er, står för det ni tror på, inte för sakens skull utan för er själva!

Började dagen med att läsa i min underbara bok "elva minuter" av Paolo Coehlo...läst från 07.15 till ca 09.30

Nu är jag på väg att bylsa på mig för en promenad i den härliga snön, ska till min goa syster, snacka skit, äte lunch, dricka te! Tur jag har en syster som hon!!!! Ikväll ska jag också ha mitt tjejgäng på besök då ska vi snacka skit och dricka te! ....och det är tur jag har dem med ...

Jag vill också säga KRYA PÅ DIG på MalinHelena som ligger sjuk i influensan, ush hoppas det går över snabbt gumman!

Men innan jag springer iväg väg vill jag lämna en tanka som har med boken jag läser att göra, det är väldigt intressant och handlar mycket om kärlek och sex, mest kärlek! Jag läste ett intressant kapitel där bokens huvudkaraktär (som är prostituerad) träffar en kund som är sadomachokist (hoppas stavningen är förstålig) och hon njuter av den smärta han orsakar. Författaren tar sedan upp detta tabubelagda ämne (joooo lite tabu är det fortfarande) och påstår att alla människor njuter av smärta i mer eller mindre grad...finns det inte en viss sanning i detta?

Ärligt talat hur många av er där ute klagar inte över sitt jobb, partner, sitt hemmaliv... genom att visa att man lider/står ut får oss att känna oss duktiga. Att gnälla lite för sakens skull är lite som att visa att man är duktig för att man står ut. Lider - .... belöning - ...  njuter- ..... ?

Bara en liten filosofisk tanke kl. 11.30 av en arbetslös gnällfis ;)

Angående mitt förra inlägg....

Jo jag skrev ett litet meddelande till killen som ville bli min vän via facebook och fråga hur han tänkte...

Bara undrade varför han vill ha en kontakt då han inte varit direkt trevlig mot mig i skolan...kändes bra att få det sagt!

Och vet ni vad... jag fick svar! Han skrev tillbaka att han inte riktigt kom ihåg men om han hade varit taskig och jag mått dåligt av det bad han så jätte mycket om ursäkt...

Det är konstigt hur en sådan liten sak som ett skrivet ord kan få en liten tagg som suttit fast att lossna. Denna killen var ju min första dejt och sedan blev han så taskig.... men han har bett om ursäkt.

Jag kan nog inte skaka av mig allt jag hörde, nästan 15 år senare sitter vissa små taggar kvar trots att jag hört att jag är vacker (och utseende är inte det viktigaste) så är det så lätt att höra de där små rösterna i huvudet som talar om att man inte duger, att jag är det tre F:en Ful, Finnig och Fet...

Som sagt ... det finns naturligtvis massa faktorer som jobbar för att vi kvinnor inte ska få känna oss nöjde med våra utseenden och jag ska nog inte ens börja med den diskussionen ...

Jag är nöjd idag, jag är lite gladare idag för jag har fått en ursäkt idag :)